Vandraren

Novell av Håkan Håkansvik

Episod 1

Han kom över ängarna på den gamla grusvägen, som mer var som två hjulspår med mellanliggande högt gräs. Det var längesedan det kommit något fordon på vägen. Än mindre någon som gått där. Men där kom han. Rak i ryggen som en fura. Stolt bar han sin slokhatt. Över oklanderliga kläder. Det syntes på kläderna att han var en van vandrare. Förstärkningar i byxa både på knä och ända. Jackan likaså på armbågar och i muddarna. I handen en stav sirligt utskuren ur en ungbjörk. För längesedan torkad men svikten i den fanns kvar. Han kom med solen i nacken vilket gjorde hans ansikte mörkt och oskönjbart. På fötterna bar han ett par rejäla vandringskängor. Välputsade och välskötta om än dammiga. Vid hans breda bälte var det fäst två skacklar som nådde ned till den lilla vagn som följde honom. Vagnen hade relativt stora hjul. Vilket gjorde att den såg ut som att var lättdragen. Trots att det ena hjulet fick gå i mittsträngens höga gräs. Så följde den honom utan att hoppa eller vingla. Det enda ljud som hördes var det kängorna åstadkom i gruset under dem. Överst på vagnen lågt ett litet vitt bylte som när han svängde upp på allfartvägen lyfte på huvudet när ljudet av husses steg ändrade karaktär. Några steg på asfalten så sjönk huvudet ned igen. När han passerade oss betraktare. Så såg vi hans ansikte i siluett, som om det var hygget ur sten. En skarp skuren näsa under buskiga ögonbrun. Därunder en haka med bestämda drag och ansenlig skäggstubb. Ett leende gav han oss, innan han fortsatte in mot byn. Vi nyfikna busfrö följde efter honom på avstånd. Han stannade vid affären. Kopplade av sig vagnen. Byltet fick liv och reste på sig. Hoppade ned från vagnen. Ett tyst kommando. Så blev byltet stående vid vagnen betraktande oss, som på avstånd betraktade deras förehavande. Det tog någon minut innan han kom ur affären med en påse i handen. Han lyfte på vagnens presenning och stoppade undan påsen. Så spände han på sig vagnen med vana händer. En blick på hunden var allt som behövdes för att denne skulle följa hans steg. Så försvann de bakom affären med långa bestämda steg. Vi följde efter och såg honom slå in på den gamla skogsvägen där bakom. Vi våga inte följa honom längre. utan stod kvar och såg honom försvinna in i skogen. Så var de borta och vi stod kvar med alla frågor som vi inte vågat fråga Vandraren.

Episod 2

Det gick några dagar, Jag hade nästan glömt bort incidenten med vandrare när Olle någon dag senare knackade mig i ryggen där vi satt i skolbänkarna med utsikt just upp åt vägen, där vandraren försvann. Jag vände mig om mot Olle. Han pekad bara ut genom fönstret. Och där kom han igen. Lika reslig som förra gången. Han måste vara två meter hög tänkte jag för mig själv. Vagnen saknades men den lilla hunden travade på vid hans sida.

Sitter du och drömmer igen Håkan. Lärarens röst skar som en kniv genom mig.
Nej magistern, svarade jag. Jag såg bara en bekant person där ute på vägen tillade jag.

Han vände sig mot fönstret. Och så betraktade vi vandraren bägge två, inbegripet resten av klassen.

Det skall jag bara säga er barn att akta er för ett sådant patrask som stryker om kring på vägarna. De för bara olycka med sig, tillade han. Håll er borta från honom.

Vilket vi naturligtvis inte kunde. Vi fantiserade på rasterna om vem han kunde var. Var han kom ifrån och vart han var på väg. Vi såg honom igen någon dag senare när vi precis hade slutat skolan för dagen. Vi hade satt oss upp på våra cyklar för att trampa hemåt. När vi mötte honom vid affären. Han såg lite annorlunda ut på nära håll. Hårsvallet var lite kortare under slokhatten. Kinderna inte så svarta av skäggstubb, som det var förra gången vi möttes. Hade han kanske varit hos frisören? Idag bar han inte jacka utan en skinnväst. En väl använd sådan som det såg ut. Sliten.

Kring fickorna. Blekt av solen på ryggen. Över axeln hängde en likaså sliten ryggsäck. Nu fylld.

Med vad vi förmodade var inköpta förnödenheter.

Vi tog turen förbi frisören för att om möjligt snappa upp ett och annat skvaller om vandraren. Genom frisören öppna fönster hördes röster men inga ord gick att uppfatta. Vilket inte tillfredsställde vår nyfikenhet. Så vi försökte med affären i stället. Vi hade vissa känningar hos det unga biträdet som jobbade där. Henne kanske vi kunde pumpa på upplysningar om Vandraren. Men vi blev stoppade i dörren av handlaren som frågade efter våra avsikter med besöket i hans affär. Skulle vi inte handla så kunde vi stanna utanför tyckte han. Vilket vi naturligtvis gjorde. Genom att förpassa oss till baksidan av affären. Vi hängde vid lastkajen när biträdet kom ut för att ta sin rast. Genast gjorde vi henne sällskap. Frågorna haglade över henne. Svaren var fattiga, enligt vårt förmenande. De gav inga svar. Inga spännande sådana. Bara korta fakta om de inköp som han genomfört. Det mest spännande var att han efterfrågat post till honom. Affären i byn fungerade även som postkontor. Så han hade alltså beställt post till sig själv till byns postkontor. Poste restante hade vi lärt oss att det hette. Detta innebar, insåg vi, att vandraren skulle bli kvar i vår trakt ytterligare några dagar. Dessutom så stod det klart för oss att närvaron i närheten av byn var planerad.

Episod 3

Vårsolen hade nu förärat oss en del värme under några dagar. Varför vi hade börjat prata om att fara upp till badsjön för at begå årets badpremiär. Kruxet var ju att den låg i slutet på den väg som Vandraren tog när han vandrade ut ur byn. Men vår nyfikenhet och längtan till ett bad i sjön tog överhand. Så följande dag packades även skolväskan med badkläder. Föräldrar informerades om sen hemkomst med ursäkten att vi skulle leka hos varandra. Vilket gjorde att ingen saknade oss förrän till middagen. Så när skolan slutade tog vi våra cyklar. Trampade en lov kring kyrkan. För att i skydd av handelsboden slå in på skogsvägen upp mot badsjön. Med magisterns ord och föräldrarnas förmanande ord ringande i våra öron styrde vi nu mot skogsbrynet. Det krasade under cyklarnas däck. Ett ljud som vi normalt inte skulle bry oss om. Men nu betydde det att någon kunde höra att vi kom. Därför balanserade vi på mittrenens grästuvor så gott det gick. Snart övergick underlaget till att mest bestå av barr och mjuk mossa. Nu blev det cyklarna som väsnades. Dåligt åtskruvade stänkskärma skramlade som åska i skogen. Kedjeskydd som skrapade mot kedjan vid varje tramptag lät som ett utdraget skrik i skogen. Allt ackompanjerat av våra andningsljud som lät mer som stönande än indragandet av luft i våra lungor. Cyklarna lämnade vi när stigen inte längre var farbar. När rötterna från skogens träd gjorde det omöjligt att styra utan att framhjulet gled ett helt annat håll. Så utan att våra steg åstadkom några ljudpulser så närmade vi oss så gläntan runt vår lilla badsjö. En sjö som vi naturligtvis efter våra mått betraktade som stor och vidsträckt. Där i öppningen stannade vi och såg oss omkring. Och såg oss gjorde också Vandraren. Han stod där vid sitt läger en bit bort. Stor och reslig. Med blicken fäst på oss två som just lämnat skogens skydd bakom oss. Avslöjade.

Det kändes som om naturen tog ett andetag. Liksom för att få luft för att ta emot den spänning som generades mellan dessa tre. Föresten fyra, för Byltet var på väg mot oss två. En försiktig vissling från Vandraren fick den att gör halt. Halvvägs mot oss. Där stod den och betraktade oss med små pliriga ögon. En svag viftning på svansen kunde skönjas. Sakta vände jag mig mot Olle. Hans ansikte såg spänt ut. Axlarna hade åkt upp något. Så vände han sig mot mig och sa med bestämd röst.

Nu badar vi.sa Olle
Det gör vi, svarade jag.

Med raska steg utan att ens titta åt Vandrarens håll veck vi av till vänster mot den del av sjön där vi för det mesta brukade bada i. Kläderna kom av, badbyxor kom på.

Sedan var det bara sist i vattnet som gällde eller var det först. I kom vi. I det ännu inte ens vår varma vattnet. Några simtag och sedan upp igen.

Han stod vid våra kläder när vi kom upp.

Kom med mig, sa han med en röst som mer lät som inbjudande än en uppmaning.
Ni måste känna er som istappar som badar i det iskalla vattnet, tillade han.

Vi samlade lydigt ihop våra kläder och följde med Vandraren bort mot hans läger. Han anvisade oss plats kring elden som tog ny fart när det kom ett par grenar till på den. Värmen gjorde våra kroppar gott. Snart hade kroppstemperaturen återvänt till den rätta. Byltet snodde runt oss och nosade. Snart var vi godkända. Så satt vi där Olle och Jag och betraktade Vandraren och han synade oss med en varm blick ur de blåa ögonen. Särskilt såg vi på hans vandringsstav vars överdel såg ut som orm som slingrade sig runt den. Han såg vårt intresse och räckte över den till oss så att vi kunde betrakta den på närmre håll. Höll man om den övre delen så såg det ut som om ormens huvud stack upp ur handen, Gapet var öppet. Den långs tungan spelade mellan huggtänderna. Vem som helst skulle kunna bli skrämda av synen. Jag tog mod till mig och frågade.

Var kommer du ifrån.
Från ingenstans, svarade han
Vart är du på väg? Frågade jag.
Till ingenstans. Svarade han.
Ingen kan väl komma från ingenstans och vara på väg till ingen stans, sa Olle förvirrad.
Varför inte det, sa han.
Då har man ju inget mål, sa Olle och ingen historia, tillade han.
Måst man ha det, svarade Vandraren
Så du är bara här och nu? Frågade jag.
Ja bara precis här och nu och pratar med två nyfikna pojkar.
Men, sa Olle om man inte har något mål då har man ju inga drömmar.
Ingenting att se fram emot, sa Jag.
Jag ser alltid fram längs med den väg jag går men ser aldrig tillbaka på den väg jag gått.sa vandraren
Men om du inte vet vart du är på väg, så hur vet du när du är framme, sa jag.
Framme är jag när jag är trött på att gå, svarade han.
Var du trött när du kom till vår badsjö? Frågade Olle.
Nej, svarade Vandraren, men vägen tog slut här tillade han. Och liksom ni så tycker jag om platsen, tillade han.
Hur länge tänker du stanna? Frågade jag.
Tills jag sett allt jag vill se här, svarade vandraren.
Men nu pojkar är det säkert någon som börjar sakna er där hemma. Så iväg med er sa Vandraren.

Vi reste oss upp, plockade ihop våra badkläder. Efter att sagt ett hastig hej. Så började vi gå mot platsen där vi lämnade våra cyklar. I skogsbrynet vände vi oss om och såg bort mot Vandrarens läger. Bara för att förvissa oss om att han var där. Och det var han. Stor och ståtligt med käppen i hand betraktandes vår avfärd.

Episod 4

Hemkomna fick vi naturligtvis förmaningar om vårt tidiga bad för årstiden. Inte försvarligt att bada så tidigt på våren. Fortfarande hände det ju att nattfrosten hälsade på vilket skulle kunna rendera en, eller antal olika sjukdomstillstånd. Så med en kopp varm chokladmjölk och en slät bulle kommenderades man i säng fast timme ännu inte var sen. Inte ett ord om Vandraren.

Varken från min eller mors sida. Dagen efter vaknade vi båda på var sitt håll friskare än vanligt. Inga hemska sjukdomar hade drabbat oss. Far såg på mig lite strängt över frukostbordet och sade.

Inga dumheter idag som att åka och bada, sa han
Idag blir det inget bad, sa jag.
Du kommer hem direkt efter skolan, tillade han.
Lovar, svarade jag.
Har hört att det stryker omkring en luffare i byn, sa Far. Håll er borta från honom tillade han.
Vad är en luffare? Frågade jag så oskyldigt jag kunde.
En person som vandrar om kring på vägarna och tigger. Ibland stjäl de. Någon gång då och då så kidnappar de en pojk. Och gör honom till slav.
Vilka hiskeliga historier du berättar Far, sa Mor.
En del av dem kan vara riktigt rekorderliga och arbetsamma har jag hört, sa Mor.

Dessa kommentarer gjorde naturligtvis mig än mer nyfiken på vem Vandraren var och var han representerade.

Olle mötte mig i vägskälet på väg till skolan.

Nå? Var hans första fråga.
Nä inget särskilt, svarade jag, men det blir inget bad idag, svarade jag.
Varför inte? Frågade Olle.
Lovat far att komma hem direkt efter skolan idag. Säkert något han vill ha hjälp med tillade jag.
Misstänker han något? Frågad Olle.
Tror inte det, svarade jag. Han pratade om luffare som stjäl små pojkar och stal från bönderna.
Tror du på det? Frågade Olle.
Du då? Frågade jag.
Som dig, förmaningar om tidiga bad i Gölen. Men inget om Vandraren.

Framme vid skolan stallade vi in våra cyklar. En snabb promenad så stod vi uppställda på skolgården för inmarsch. Väl inne i klassrummet vidtog de vanliga morgonrutinerna. Hälsning på magistern sedan den obligatoriska psalmsången. Så började arbetsdagen i skollan. Ämne efter ämne följde på varandra tills det var lunch dags. Skolgårdshörnan som gränsade till vägen upp till skogen var sedan länge gängets naturliga lunchställe vid tjänlig väderlek. Så också idag. Vi satte oss tillrätta mellan staketet och buskarna som skymde oss för insyn från skolgården. Lunchboxaran packades upp. De vanliga gliringarna haglade om dess innehåll. Men allt åts med glupskande aptit. Då hörd jag stegen. Fasta och i bestämd takt sattes kängor i vägens grus. För att tystnad när stegen nådde asfalten. Jag tittade på Olle. Förstod att även han hörde dem. Så dog stegen ut. Skräcken som uppstod i vissa av gängets ögon var obeskrivliga. Helst bland dem som satt och såg ut över staketet. Sakta vände jag mig om samtidigt som jag reste mig upp. Såg i ögonvrån att Olle var på samma väg upp ur sittande ställning. Så möttes våra blickar. Hans varma blå ögon försvann in i mina bruna.

Hej grabba, sa Vandraren. Samtidigt som han pekade på Olle och mig med sin stav.
Hej svarade, Olle och jag unisont.
Ses vi eftermiddag? Frågade han.
Kan inte svarade jag, Lovat Far en hjälpande hand tillade jag
Den måste man ge, svarade Vandraren, Men kom gärna upp en annan dag tillade han. Ni andra också. Hej då vi ses tillade han och fortsatte sin vandring.

Frågorna haglade över Olle och mig. Klockan som ringde in efter lunchrasten rädda oss för stunden.

Episod 5

Någon timme senare såg vi honom åter på väg mot vägen upp till skogen. Han tittade upp mot skolhuset när han gick förbi. Jag såg honom i ögonvrån. Vågade inte vända på huvudet. Vilket säkert skulle fånga magisterns uppmärksanhet med påföljande föreläsning. Väl hemkommen från skolan så blev det till att hjälpa far med att plöja åkerlappen bakom huset. Far lät mig hålla i tömmarna och styra Dockan. För så hette vår häst. En svart ardenner. Sen sattes det potatis för det egna hushållets behov. Far var fortfarande lite orolig för att vi skulle få nattfrost. Så den egna täppan fick alltid bli ett litet experiment som far utryckte det. Raderna kuppades. Vi var ett samtränat par Far och jag så arbettet var slutfört innan mor han ringa till middag. Plogen spändes av vid redskapskulet. Därifrån och in i stallet red jag barbacka på Dockan. Så i god tid innan mor tänkte ringa i vällingklockan var vi färdiga far och jag. Avaskade och rena bakom öronen jag i alla fall. Satt vi redan till bords och väntade på kvällsvarden.

Er kan man då alltid lita på, sa Mor
Nå, sa Far hur var skolan idag? Frågade han
Lärorik, svarade jag.
Sett till Vandraren? Frågade han, ja ryckte sprider sig fort tillade han.
Han gick förbi skolan idag, svarade jag.
Var lite försiktiga, sa far, ge er inte i lag med honom tillade han.
Jag lovar, svarade jag. Vilket jag visste att jag inte kunde hålla.

Men det ända som far åstadkommit var att nyfikenheten stegrats än mer. Varför var alla så rädda för honom. Varför kunde de inte se mäniskan bakom. Den som Olle och Jag såg.

Följande dag var det lördag. Bara halva dagen i skolan. Sedan resten ledigt. Då Olle och jag var lyckligt försedda med var sin cykel, vilket inte var så vanligt bland våra kamrater. Så gjorde vi som vanligt upp med varandra om att ta en tur upp till badsjön under lördags eftermiddagen. Hemma sa vi att vi skulle vara hos varandra. Så efter skolan slut så tog vi våra cyklar och slogen en lov runt byn innan vi begav oss upp mot badsjön. Denna gång brydde vi oss inte om vilket oväsen vi ställde till. Vi cyklade hela vägen in på gräsplanen. Och där stod han och väntade på oss. Lika stor och stolt som första gången vi såg honom.

Kom Grabbar slå er ned jag har något att visa er, sa han.

Så satt vi där runt den falnade elden. Han la ett par pinnar på den som gjorde att några tafatta flammor letade sig upp i dagen. Han vände sig om och sträckte sig efter sin säck som vi ofta sett honom bära över axeln. Ur den tog han fram en svart sten. Han skickade över stenen till Olle och mig så att vi fick känna på den. Den var tung. Glimmade gjorde den också i sin svarthet. Den såg nästan bränd ut.

Har du haft den i elden? Frågade jag.
Nej men den glödde när jag fann den, svarade han.
Vad då glödde? Frågade jag.
Den glödde när den trillade ned från himmelen, svarade han
Inte kan den här tunga stenen trilla ned från himmelen, sa Olle. Vem skulle orka kasta upp den tillade han.
Det är ingen som kastat upp den svarade han. Det är en bit av en stjärna som trillat ned. Jag såg den länge som en ljusstrimma över natt himmelen. Den kom närmre och närmre för att till sist braka ned i skogen bakom mig. Byltet blev vettskrämt av ljudet den åstadkom på sin väg genom grenverket. Det lät nästa som om åskan slagit ned.
Tog det inte fyr i skogen? Frågade jag.
Jo men bara lite grand för stenen sjönk långt ned i mossa. Ur hållet steg det bara upp lite vit rök som när vatten kokar, svarade han.
Men hur hittade du den? Frågade Olle.
Inte jag. Byltet nosade upp den dagen efter. Och det var då jag såg den vita röken. Vilket gjorde att jag efter lite grävande fick upp den.
Så du går omkring med en bit stjärna i din säck. Konstaterade jag.
Ja det har du rätt i, svarade Vandraren och nu skall den följa mig på min vandring.
Tar de aldrig slut dina vandringa? Frågade Olle.
Det är klart den gör, svarade Vandraren, men ingen vet när, tillade han.
Men hör ni nu blev det för alvarligt, sa Vandraren. Pojkar som ni ska bara har roligt och lära er massa saker.
Så idag har vi lärt oss att det kan ramla ned bitar av en stjärna på vår jord, sa jag.
Det har du rätt i Håkan, svarade han. Men nu är lektionen slut för idag. Dags för er att återvända till byn.
Men vi vill veta mer, sa jag.
Kom då en annan dag. Sa Vandraren.
Kom, sa Olle.

Motvilligt så reste jag mig upp. Följde efter Olle bort till cyklarna. Med dessa under oss trampade vi vägen hem. Vi skildes åt utanför Olles.

Ses i morgon, Sa jag.

Och trampade hemåt på alfartsvägen. Möte fjärdingsmannen i bil på väg upp mot skolan. Var hemma i god tid till kvällsvarden. Far var finklädd det var ju lördag. Skulle gå på något möte i skolan. Måste vara viktigt eftersom det hölls på en lördag.

Episod 6

Söndagen kom med kyrkobesök på dagordningen. Prästen predika om att göra rätt för sig. Att inte ligga samhället till last. Och att inte stjäla. Därefter stilla lek runt det egna hemmet med förmaning att inte smutsa ner eller skada söndagsstassen. Tills det var dags att åka till mormor. Middag borta hos Mormor och Morfar i Bäckgården. Ja gården hette så eftersom det rann en bäck genom gården bakom ladan. Vilket gav mig tillfälle att se till det vattenhjul som jag och Morfar byggt i ett litet fall i bäcken. Vi hade hjälpt varandra med att dämma upp bäcken lite grand för att få ett bättre fall. Skovelhjulet hade hoppat ur sina fästen och låg en bit ned i bäcken. Hämtade upp det och glömde i min iver naturligtvis att ta av mig skor och strumpor. Kom på det försent när jag stod i bäcken med vatten upp till knäna. Tur att kortbyxorna var korta. Men strumpor och skor var dyblöta. Varför jag avlägsnade dessa från min kropp. Sedan började jag reparera Morfar och mitt vattenhjul.. Med några små kompletteringar så snurrade hjulet igen. Axeln ut från hjulet hade en excentricitet som gjorde att en hammare en liten sådan lyftes engång per varv för att sedan falla ned på ett gammalt konservburklock. Detta gav upphov till ett rytmiskt ljud som styrdes av flödet i bäcken. Vällingklockan på gården ringde. Mor såg inte glad ut när jag kom tillbaka till gården med strumpor och skor i handen. Fars stränga blick sade att jag nog hade något att vänta. Då tog morfar till orda.

Jaså du fick igång det sa han. Jag hörde knäppandet mot locket tillade han.
Ja hjulet hade trillat ur sina klykor, sa jag.
Och låg i bäcken, sa Morfar. Tur du fick tag i det, sa han.
Kom, sa Mormor så hänger vi upp strumporna vid spisen och ställer skorna under så de är torra när ni skall åka hem.

Räddad av Mormor. Som tack, så hjälpte jag Mormor med att bära in maten till bordet i stora salen. Så satt vi alla där kring bordet och lät oss väl smaka av Mormors goda mat. Tystnaden gick nästan att ta på. Ingen sade något. Middagen flöt som vanligt på under Mormors regi. Utdukning och disk togs om hand av damerna i sällskapet. Herrarna drog sig ut på verandan för att röka den obligatoriska söndagsciggaren. Vi ungar satt på trappen och underhöll kattorna med diverse lekar och ibland lite kel. Fast bonkatter var rätt så egna av sig, så fann de sig i våra upptåg. Det var då jag hörde det först. Det kom från mors bror.

Det var skönt att vi blev av med honom, sa han.
Ja sådant patrask skall vi inte hysa i byn, sa far.

Jag förstod inte först vad de pratade om. Men sen kom jag ihåg magisterns ord och förstod att det var Vandraren de pratade om. Men varför ville de bli av med honom. Han som var den snällaste människa man kunde tänka sig. Tyckte jag i alla fall. Och han var min och Olles vän. Fast det var det ingen som visste.

Fjärdingsman gav honom en dag att försvinna på, sa någon.
Han, han inte göra något fanstyg i byn vad jag hört, sa någon annan.
Tänk sådant folk det finns. Kom det från någon. Arbetsskygga individer.

Mer och mer förstod jag att lördagens möte i skollan hade gått ut på att köra iväg Vandraren från vår by. Varför kunde jag inte begripa. Och jag våga inte fråga. För sådana frågor begriper sig inte barn på. Men inom mig så kokade jag av ilska. Resten av söndagen släpade sig fram men en snigels hastighet. Aldrig har färden hem varit så lång. Hemkommen försvann jag genast in på min kammare. När mor titta in låtsades jag läsa läxor inför morgondagens skola. Jag hörde dem prata om mig och mitt uppträdande där ute i köket.

Låt pojken var, sa Mor, han växer.
Jamen, sa Far.
Som sagt låt han vara, han har skolan att tänka på, sa Mor.

Och mor var stark gentemot far när det gällde oss ungar. Vilket båda mina systrar alltid dragit fördel av.

Så randades morgonen. Frukosten åts under tystnad från min sida. Systrarna stojade som vanligt. Kivandes om vad de skulle ha på sig för kläder i skolan. Som om de hade så mycket att välja ibland. För min del så hade jag två drängskjortor och ett par kortbyxor att välja ibland. Så det valet var lätt. På fötterna ingenting

Nå vad tänker du har för dig idag? Fråga far mig.
Skolan, svarade jag sedan stannar jag hos Olle och leker som vanligt.
Så idag får man ingen hjälp. sa Far.
Jag tar hand om Dockan när jag kommer hem, sa jag.
Bra, sa Far.

Så var det samtalet över. Och frukosten likaså. Med smörgåspaketet och mjölkflaskan nedstoppad i ryggsäcken tillsammans med skolböckerna äntrade jag min ögonsten, cykeln. Inom några minuter stod jag ute vid vägskället och väntade på Olle. Han såg alvarlig ut när han närmade sig och bromsade in framför mig.

Har du hört, sa han till mig när han kom fram.
Inte direkt, svarade jag. Men gubbarna pratade om att det var skönt att bli av med honom när vi var på middag hos mormor tillade jag.
Far sa rent ut att fjärdingsman hade fått i uppdrag att köra bort honom från byn, sa Olle.
Kan du förstå varför? Frågade jag rätt ut.
Nej, sa Olle det förstår jag inte.

Vi satt upp på våra cyklar. Färden mot skolan skedde under tystnad. Ett kort hej till klasskamrater som vi passerade var allt vi fick fram. Väl på skolgården samlade sig snabbt det innersta gänget. Den stående frågan har ni hört. Och det hade de flesta. Skoldagen kröp fram med stora kocentrationssvårigheter från min och Olles sida. Åtskilliga gånger fick magistern kalla oss tillbaka till världen och nuet. Samtalen under lunchrasten inom den inre kretsen var lågmält och tryckt. Ingen av oss kunde förstå varför man skulle köra bort Vandraren. Innan man lärt känna honom. Inför sista rasten för dagen tog jag mod till mig för att be magistern om ett samtal mellan fyra ögon. Hans såg något förvånad ut men accepterade.

Epilog.

På måndagen efter skolan for Olle och jag iväg på våra cyklar upp till Gölen. Bara för att finna att Vandraren var borta. Inför sista rasten nästkommande skoldag tog jag mod till mig för att be magistern om ett samtal mellan fyra ögon. Hans såg något förvånad ut men accepterade.

Så när lektionen var över så satt jag kvar i min bänk, Olle gav mig en blick när han lämnade salen som sa. Vad gör du, tänk på konsekvenserna? Men det var inte eventuella tillrättavisande eller åtgärder från magister jag tänkte på. Jag tänkte bara på hur jag skulle framföra det jag ville fråga om. När den siste av mina skolkamrater lämnade salen genom dörren, gick magistern fram till den och såg till att den var ordentligt stängd. Sedan vände han sig mot mig. Med sina vanliga bestämda steg närmade hans sig bänken framför mig och slog sig ned i den. Hur han fick plats i den förundrade mig för ett ögonblick men sedan återvände övertygelsen om att jag måste berätta om vandraren för att till slut få svar på min fråga.

Nå, Håkan, Vad var det du nu ville prata om. Frågade han
Det jag nu kommer att berätta leder fram till en fråga som jag och många med mina kamrater vill ha ett svar på, sa Jag. Jag vill pratat till punkt utan att bli avbryten, tillade jag.
Ett rimligt krav, sa Magistern.

Så började jag berätta om Vandraren. Hur vi mötte honom den där första dagen han kom. Hur vi fann honom när vi tog det där första vårdoppet i Gölen. Hur vi satt runt lägerelden och torkade i värmen från den. Hur vi frågade var han kom ifrån och vart han var på väg till. Om hans svar. Jag kommer från ingenstans och är på väg till ingenstans var hans svar. Jag begär inget av människor runt mig och hoppas att människorna inte begär något av mig. Vid senare besök hos honom så berättade han en historia om en svart sten. En sten som han visade oss. Som var tung. Så tung att den ramlat ned från himmelen. En bit stjärna var det sa han. Som kom flygande över trädtopparna för att till slut träffa marken en bit ifrån dem. Det var Byltet, ja han kallade sin hund det, som hittade stenen. Så satt vi där runt lägerelden och fantiserade om var och varför den trillad ned just så att han hittade den. Så blev det lördag och far gick på ett mystiskt möte i skolan. Jag tro magistern var med. På söndagen började jag höra samtal bland Fars vänner och bekanta runt middagsbordet. Samtal om att köra bort Vandraren från vår by. Fjärdingsman fick tydligen uppdraget. När vi kom upp till Gölen på måndagen efter skolan så var han borta. Det fanns inte ett spår kvar av honom. Till och med resterna från lägerbålet var borta. Där syntes nu bara en sopad cirkel i sanden. Stenarna som omgärdat elden hade han staplat i en hög i skogskanten. Bland dem enväldigt svart en. Vi lirkade fram stenen.

Med den följde en bit papper. På den stod det ”Tag väl han om min vän. Och tack vänner för att jag fick lära känna er ett kort ögonblick.

Så nu till min fråga.

Varför?

Magistern skruvade lite på sig där han satt i bänken. Reste sig upp pustande. Nu kommer det tänkte jag. Han gick fram mot katedern. Vände sig om. Tittade på mig och sa.

Din fråga är berättigad och kräver ett svar, sa han. Men jag behöver lite betänketid tillade han.

Med de orden avslutades vårt samtal. Jag tog min ryggsäck med skolböckerna och gick ut på skolgården. Olle hade dröjt sig kvar. Några andra ur den inre kretsen likaså. Frågorna haglade.

Nå vad blev straffet, sa Olle.
Det blev inte ens en tillsägelse, sa jag. Jag ställde bara frågan ”VARFÖR”?
Och vad fick du för svar? Frågad Olle.
Att frågan var berättigad. Men svaret skulle dröja, sa jag.

Följande dag kom vi till skolan. Genast märkte vi att den inte skulle bli som vilken annan skoldag som helst. Skulle vi få ett svar? Det låg någon mystisk stämning över skolgården. När vi kom in i klassrummet satt magister redan vid katedern. I hörnet vid fönstret stod församlingens präst. När morgonsamlingen var slut. Och dagens psalm var sjungen tog magistern till orda.

Håkan kom till mig igår med en fråga rörande en händelse som inträffat har i byn den senaste tiden. Frågan var ”Varför”. Varför stöter vi vuxna bort det okända. Vad är det som gör människan så rädd för det okända. Så att hon är beredd att göra en annan människa oförrätt. För att tillfredställas sitt behov av trygghet. I stället för att stilla sin nyfikenhet och undanröja rädslan för det okända. Men genom att ifrågasätta och undersöka det okända såväl i naturen som hos människor så lär vi oss något nytt eller får något gammalt bekräftat.

Då föll prästen in i samtalet.

För många tusen år sedan fanns det också en vandrare som bara ville människan det bästa. Men även han blev bortkörd från de byar han kom till. För att till sist bli dömd och döda av rädda vuxna. Även lärda sådana. Men ännu idag har inget kunnat svara på frågan varför. Inte ens de lärda. Och inte ens jag.
Så Håkan och ni andra, sa magistern så kan vi inte svara på frågan varför. Det kan bara ni som i framtiden ställer er frågan och undersöker varför. Utan rädsla för det okända.

Håkan Håkansvik/ Claes Håkan Wickholm

2022-09-14