Den Grå
Vi hade märkt att det fanns något i omgivningen som var nytt. Något som inte har funnits där när vi anlände för ett par år sedan. Djuren hade börjat bli nervösa. Både när de stod i stallet och när de var ute för att beta av det gröna i omgivningen. Jag gjorde så på dagarna jag tog djuren med mig ut till en lämplig plats som jag inhägnade tillfälligt och lät dem beta där medan jag med hästarna hjälp skaffade vinterfoder eller gjorde något annat ärende i närheten.
Lämnade aldrig djuren på längre avstånd än att jag ganska raskt tog mig tillbaka till dem. Detta för att jag skulle få in dem i bosättningen igen om någon fara skulle uppstå. Denna morgon fick jag inte fåren med mig ut utanför bosättningen. De tvekade i ingångslabyrinten så att jag fick mana på dem med hjälp av hästen. Det var första gången jag fick driva ut dem. Brukade för all del alltid få driva in dem om kvällen men att driva ut dem var något nytt. Tillsammans med djuren förflyttade jag mig någon kilometer från bosättningen. Inhägnade ett område i den glesa lövskogen i utkanten av skogen ner mot sjön. Lätt även en del av ängen utanför bli en tillfällig beteshage.
Lämnade den ena hästen samt fåren i den nybildade hagen. Förflyttade mig ca 300 meter i sidled längs med skogsbrynet. Sadlade av hästen. Satte grimskaft och fånglina på honom så att han kunde röra sig i en cirkel på ca 30 meter under tiden som jag arbetade. Dagen arbetsuppgift bestod i att räfsa och vända hö till vinterfodret.
Det hade varit torrt ett tag så snart var det dags att ta hem höet till stallet. Märkte på hästen att även nu var det något som störde honom. Hela tiden vände han sig om och riktade uppmärksamheten in i emot den tätnande grönskan mot granskogen. Hörde även på fåren att deras bräkande var mer intensivt än vanligt. Normalt hörde man dem inte alls under dagen. Någonting var på gång helt klart och inte var det något väderomslag vad jag kunde se på himmelen som störde dem.
Arbetade vidare fram till det blev dags att öppna den medhavda matsäcken. Det gällde att hålla blodsockret på en jämn nivå under dagen. Så därför tog jag alltid med mig en rejäl matsäck med kallskuret kött och lite kall pasta. Grönsaker som jag hade för tillfället. Allt blev oftast till en rejäl sallad.
Det var riktigt skönt att koppla av en stund i det höga gräset. Hästen hade lugnat sig lite. Likaså hördes inte de andra djuren mer nervösa än brukligt varför jag även tillät mig en middagslur. Plötsligt frustade hästen till. Slog och sparkade med hovarna i jorden. Jag for upp i hast fick tag i geväret och sprang bort till hästen. När jag kom fram till honom hade han lugnat ner sig något men markerade åter att det fanns något i närheten som störde hans sinnesro. Hur jag än spanade in i grönskan kunde jag inte upptäcka något. Rådjur och annat brukade inte störa djuren något nämnvärt. En och annan räv kunde ibland skapa lite oro men inte av den styrkan som hästen nu hade visat upp.
Beslöt att avbryta dagens arbete. Lastade på det hö som var torrt på släpan. Det blev faktiskt ett rejält lass. Tur att jag hade bägge hästarna med mig. Sadlade på. Lyfte upp och fäste släpan till hästen. Kontrollerade att granruskorna som skulle jämna till spåren efter oss var intakta. Tog mig längs med skogsbrynet tillbaka till inhägnaden. Samlade ihop djuren som efter lite protester gav med sig. Bröt inhägnaden. Maskerade materialet till den under några buskar till framtida behov. Förde över släpan till den andra hästen som fick agera dragdjur under hemfärden. Hade på känn att jag behövde vara rätt fri att röra mig runt djuren på vägen hem. Påbörjade därefter hemfärden med fåren framför mig och hästen med släpan efter. Hon brukade alltid snällt lunka med och var därför perfekt som eftertrupp.
Jag fick rätt. Ju längre vi kom in i skogen ju mer nervösa blev djuren. Drev dem därför ut på den gamla vägen som gick en bit ifrån där vi befann oss. Väl ute på vägen lugnade djuren ned sig en smula. Det blev i alla fall en lugnare färd hemåt. Det tog oss en timme att komma hem. Föste in fåren genom labyrinten in i den inre inhägnaden. Inhägnaden var så gjord att de själva kunde välja om de ville vara inne eller ute. Samma möjligheter hade hästarna. Vände åter ut för att ta hand om dem. Kopplade bort släpan från stoet. Lösgjorde valacken och lede in dem i stallet. Selade av dem och släppte dem lösa. Fortfarande visade de en svag nervositet som jag aldrig sett förut.
Återvände ut för att ta hand om släpans last. Hade gjort bort mig lite när jag byggde ingångslabyrinten eller var det släpan som jag byggde för bred. I vilket fall så gick den inte in utan fick lastas av utanför och lasten bäras in till sin rätta plats. Lite omständlig men allt för den fulla sysselsättningen.
Arbetet med att få in höet i ladan tog en dryg halvtimme. Det är ett dammig och svettigt göra. Svettdropparna rann nerför ansiktet och gjorde fåror i dammet som kletat sig fast i ansiktet. Såg säkert inte allt för grann ut men vem skulle ha ont av det utom jag själv. Djuren brydde sig säkert inte. Vände ut för att stänga porten till labyrinten. Ja port förresten det var mer som en omvänd fällbrygga. Som maskerad med växtlighet på utsidan fälldes ned med hjälp av en sinnrik vinschanordning så att ingången flöt in i omgivningen. Då fick jag se en skymt av honom borta i skogsbrynet på andra sidan tjärnen. Bara ett kort ögonblick syntes ett grått djur ta några snabba steg och försvinna in i dunklet. Jaså tänkte jag för mig själv, Där sprang orsaken till att djuren varit lite nervösa den sista tiden.
Återvände in i bosättningen varefter alla kläderna åkte av för en välbehövlig dusch och tvagning. Hygiendelen var något av min stolthet i bygget. Rinnande varmt och kallt vatten både till dusch och i tvättfat var en lyx så här mitt ute i ingenstans. Nyduschad luktandes som en ren barnunge klev jag ur hygiendelen. Fortsatte in i klädförrådet. Där försåg jag min nakna kropp med rena kläder. Därefter så tillagade jag en enkel kvällsvard åt mig. Stekt fläsk med lögadoppa (löksås). Fläsket kom från ett vildsvin som jag sköt i vintras. Ett fläsk något mörkare och magrare än vad vanliga tamsvin brukade visa upp. Åt som vanligt med god aptit men som alltid allt för fort. Klarade av disken i samma tempo. Tråkiga jobb skall man göra fort roliga långsamt. Såg till att spisen fick lite bränsle för att hålla värmen uppe i stugan. Det hade börjat bli lite kyligt på kvällarna förebådande den annalkande höst och senare vinterperioden. Drog på mig en extra tröja innanför jackan och gick ut. Ut mest av nyfikenhet för att se om jag kunde få en närmre bild av det där grå som hade skymtat iväg i skogen.
Kvällsljuset var inte det bästa man kunde tänka sig. Lite svaga dimtussar flöt liksom älvor omkring över tjärnen och störde utsikten.
Jag hade krupit upp på balustraden kring ingången där jag redan från början inrett ett utrymme för eventuella spaningstillfällen som denna. Satt där i en timmes tid utan att få någon skymt av det jag tidigare sett. Det var säkert bara mina ögon som lurat mig konstaterade jag för mig själv. Gav upp och återvände in i stugans värme. Väl där förde jag in dagens iakttagelser i anteckningsboken. Konstaterade att morgondagens arbete åter skulle bli att bärga höskörden så att vi fick tillräckligt med vinterfoder för den kommande kalla perioden. Tiden gick. Arbetet gick också sin gilla gång. Dags att börja fylla på vinterförråden med grönsaker och kött samt övrigt som inte gick att skaffa under den kalla perioden. Kanske hämta hem ett av förråden. Kläderna hade börjat bli lite slitna. Skulle behöva ett par jeans till för att gå runt den närmsta tiden utan att behöva tvätta var och varannan dag. Hade i princip klarat mig med tre förråd innan jag blev självförsörjande med allt som jag behövde så nu hade jag två förråd i reserv om tiderna skulle bli allt för svåra.
Morgonens första svaga ljusstrålar från solen letade sig ned mellan trädens löv och barr när jag gick ut för att iordningsställa hästarna för dagens arbete. Seldonen började bli lite slitna. Såg att vissa delar behövdes repareras eller bytas ut. Vinterarbetet såg ut att vara räddat.
Hästarna var om än mer nervösa idag än föregående dag. Fåren lämnade motvilligt den inre hagen. Fick till sist dem övertygade att det var bäst för dem att följa med ut på vår dagliga expedition till lämplig beteshage. Dagens fick bli samma som gårdagens med en viss smärre förflyttning då höet väntade i närheten. Öppnade ingången och föste fåren framför mig samtidigt som jag lede de båda hästarna efter mig ut genom labyrinten. Spände stoet för släpan och stängde ingången och sedan satt jag själv upp på valacken. Väl uppe såg jag att fåren intaget försvarsställning. Huvuden riktat utåt från gruppen med lammen hopträngda i centrum spanande de vaksamt åt alla håll.
Det var då jag upptäckte de stora trampmärker som fanns där mitt bland märken efter hovar och klövar. Stora kraftiga väl markerade spår av ett stort djur, hund kanske måste vara en stor rackare i så fall.
Såg mig omkring men fann inte något som kunde förkroppsliga spåren. Det såg inte ut att vara möjligt att spåra den ut från den röra av avtryck som vi hade åstadkommit. Därför drog följet iväg mot dagens betesmark och höskörd. Dagen förflöt utan några större störningar. Inte heller såg vi till vår snokande gäst. Antingen hade djuren vant sig vid hans närvaro eller så fanns han inte i närheten.
Djuren fick sina timmar på bete medan jag sedan länge lastat släpan. Vilket gav mig möjlighet att slappa av en stund i skogsbrynet innan det var dags för hemfärdens vanliga rutiner och hemkomst. Infösning och avselning innebar inte några sensationer eller avbrott från gängse bruk. Omklädning gick som brukligt och snart puttrade kvällsmaten på spisen. Köttgrytan spred en välkommen doft i stugan där jag i skenet från de sista solstrålarna dukade bordet.
Åt med god aptit som alltid efter en dags hårt arbete. Dukade av bordet och klarade av disken. Skrällespannen var full och behövde tömmas. Drog på mig jackan tog spannen i ena handen och föste upp dörren med den andra. Det var då vi fick syn på varandra. Våra ögon möttes. Bägge ryggade vi tillbaka lite grann men bara lite. Han ner från sophögen jag bakåt med små steg in i stugans dunkla mörker. Satte ned spannen lite försiktigt. Han blev stående kvar. Inte någon av oss släppte ögonkontakten. Stack handen innanför dörrkarmen för att bara försäkra mig om att bössan stod där den skulle. Han var grå stor skabbig och mager. Ingen ungdom, precis som om jag var det. Satte mig ner på huk med ena knäet i golvet undrandes varför djuren inte förvarnat mig. Förresten inga av dessa syntes till. De hade tagit sin tillflykt långt in i stallets mörker. Som om den stackars kraken på soptippen skulle kunna utgöra någon fara för dem. Ett jaktförsök från hans sida skulle med all säkerhet innebära att han föll ihop i en hög på marken bara efter ett par steg. Det var som om tiden stod still. Naturen drog ett djupt andetag utan att våga andas ut igen. Vem skulle ta första steget. Vem hade ryggen fri för flykt? Säkerligen hade han försäkrat sig om reträttväg. Om än en jobbig sådan för han måste ju ta sig upp samma väg som han kommit ner alltså över taket eller balustraden. Troligen det senare. Ok tänkte jag för mig själv är du hungrig och håller dig till soporna får du väl hållas. Backade försiktigt in i stugan utan att stänga dörren men inte längre utan att jag kunde behålla ögonkontakten. Drog till mig bössan för säkerhets skull det var ju i alla fall en varg som stod därute. Satte mig ner på stolen och gjorde det bekvämt för mig. Efter ett tag när han insåg att jag inte skulle göra honom något återvände han till att undersöka
Innehållet i mina sopor. Efter ett visst sökande fann han några rester med fläskben som jag slängt några dagar tidigare. Snappade åt sig dem och försvann med en förvånande smidighet över balustraden och var borta. Tog bössan i handen och klättrade upp till min utsiktsplats på balustraden. Inte en skymt av honom vart jag än såg. Visserligen fanns det gott om buskage som han kunde ha gömt sig i. Eller så hade han helt enkelt försvunnit runt hörnet. Satt kvar en stund, men inte återkom han. Troligen var han nöjd med det lilla han fick med sig. Natten förflöt utan att varken jag eller djuren därute märkte något ovanligt eller stördes av den främmandes närvaro. Morgonen grydde. Frukosten kom på bordet. Åt med vanlig aptit av bröd och rökt fläsk. Lite fårost blev det också till innan det var dags att duka av. Klarade av disken med sedvanligt fart. Placerade frukostporslinet på sin plats på hyllan ovanför diskbänken.
Fick på mig ytterkläder, öppnade dörren och gick ut för att se till att djuren fick sin ranson av foder, vatten och tillsyn. Det var ju inte så att jag öppnade dörren som vanligt utan mer lite försiktigt med tanke på gårdagens gäst. Men av honom syntes det inte en skymt. Inte ens spår kring sophögen som jag hade räfsat till innan jag intog nattläge föregående kväll. Så vidtog de vanliga rutinerna som både jag djuren och hästarna var så vana vid för färd ut till bete och arbete. Även idag var djuren på sin vakt när vi kom ut i den öppna omgivningen. Vi fick nog syn på honom samtidigt där han låg en bit bort och betraktade våra förehavande. Fick lite problem att hålla flocken på rätt köl. Men genom att placera hästarna mellan dem och honom så lugnade de ner sig så pass att vi kunde påbörja färden ut mot beteshagen. Jag såg i ögonvrån att han följde efter om än på behörigt avstånd. När vi stannade så stannade han och la sig ned liksom för att vila. Väl framme så reste jag den provisoriska inhägnaden runt djuren. Lät även hästarna gå med i inhägnaden då jag med tanke på vår nya vän tänkt hålla mig i närheten ifall att han skulle betrakta något av lammen som ett lämpligt middagsmål. Men dagen förflöt utan att det inträffade någon incident. När jag kastade ett öga åt hans håll där han låg i skogsbrynet slumrade han med ett öga öppet liksom för att hålla koll på oss. Vid lunchtid slängde jag åt honom lite skinka och några brödbitar. Med en viss tvekan kom han på fötter och masade sig fram under stor försiktighet de få stegen till platsen där skinkbitarna hamnade. Han snappade åt sig dem och återvände till sin ursprungliga plats. Tyckte säker att han hade valt en plats som ingav en viss trygghetskänsla. Jag betraktade honom under måltiden. Han var riktigt skamfilad. Pälsen var säkert full av loppor utan att han visade större tecken på att dessa störde honom nämnvärt. Ögonen var trötta tyngda av ålder och utstötthet. Det syntes på honom att livet gett honom et par rejäla törnar i livet. De flesta säker under de senare åren eftersom han valt att lämna flocken. Eller var det flocken och dess ledare som med gemensam mobbing fördrivit honom ut i ensamheten. Säkert det senare. Nu fanns han runt oss för hur länge det var frågan. Men så länge han inte störde varken djuren eller mig så fick han finnas där som ett naturligt inslag i naturen runt oss. Han såg det säkert som ett behagligt om inte enda sättet för honom att få lite mat då och då. Så inleddes som det skulle visa sig senare en lång och mångårig vänskap mellan den grå och mig och mina djur. För allt eftersom dagarna gick kom vi närmre varandra utan att det generade någon av oss. Okey ett visst öga fanns alltid på var han fanns och var bössan fanns. En bössa som numera alltid var laddad och säkrad. Efter en tid vågade han sig åter in på innergården men oftast låg han uppe på balustraden och betraktade mig när jag genomförde dagens rutinsysslor. Besöken nere på gården varade så länge som det fanns mat att äta och vatten att dricka. Han hade fått sin givna plats på ett behörigt avstånd från djuren där jag lade ut mat till honom samt en skål med friskt vatten. Vid sidan redde jag till en liggplats i skydd för väder och vind. Halm att ligga på tak av granris så tätt att inte regnet trängde igenom. Det tog dock nästa en månad innan han accepterade den. Och då först när jag var på ett behörigt avstånd eller helst hade försvunnit in i stugan. Så närmade vi oss varandra under en följd av veckor och månader. Det började till och med kännas tryggt att ha honom i närheten. Han hade till och med anslutit sig till mig och hästarna när vi red ut i omgivningen för att bara ha något att ta sig för. Lugnt travade han med nedanför mig. Lyfte ibland på huvudet liksom för att försäkra sig om att jag fortfarande satt där uppe på hästen. Våra ögon möttes i samförstånd. Ett och annat ord kom naturligtvis över mina läppar. Berömmande honom när jag tyckte han gjorde rätt. Uppmuntrade honom när han visade tecken på att få lugn och välbefinnande. Det började nu synas att den regelbundna utfodringen började ge resultat. De slappa ålderstigna musklerna började fyllas med proteiner och krafter.
Han följde med allt längre med obehindrade steg och bibehållen vitalitet. Ibland tänkte jag för mig själv vad händer den dag han upptäcker att han fått tillbaka något av sin vitalitet så att jaktinstinkten väcktes till liv.
Det var en dag fram på vårkanten när jag satt i min egenhändigt tillverkade trädgårdsstol och njöt av solens tunna men första strålar.
Mina ögon var slutna för att förstärka känslan av tillfredställelse över våren ankomst. Som brukligt är när man sluter sina ögon så slumrar man in lite grand. Det var säkert därför jag inte varken hörde eller kände hans närmande. Försiktigt hade han närmat sig mig. Steg för steg hade han tagit sig närmre. För att till sist befinna sig i min omedelbara närhet. Jag vaknade till när han försiktigt nosade på min hand som hängde över kanten på stolen. Först stelnade jag till men slappnade genast av. Öppnade mina ögon lite på glänt för att kunna se på honom utan att han skulle märka att jag betraktade honom. Långsamt nosade han av min hand fortsatte ned längs benen undersökte mina skodon och fortsatte uppför det andra benet närmande sig min andra hand. Efter avslutad nosvandring satte han sig ned på min högra sida. Under sig befanns det redskap som jag då kanske mest skulle känna mig trygg att ha i handen bössan. Långsamt så lade han sitt stora raggiga huvud i mitt knä. Hej Grå sade jag med den mildaste röst jag kunde få fram utan att låta vare sig ängslig eller rädd. Utan att lyfta på huvudet vreda han det så att vi fick ögonkontakt. Två svarta outgrundliga ögon mötte mina utan varken sig utrycka aggression eller rädsla betraktade han mig. Undrade hur mina ögon såg ut tänkte jag för mig själv. Hej Grå sade jag igen lite lågmält. Glimten i ögat förändrades något precis som om han förväntade sig mer. Lät min hand ytterst försiktigt närma sig han huvud. Sträckte ut ett finger och drog det sakta över hans nacke. Kände genast hur han stelnade till för att nästa som jag själv slappnade av och tillät mig att fortsätta. Fingret blev till hand. Hans sträva gråa smutsiga raggiga päls säkert full med loppor ströks mot min skrovliga om än mjuka gamla hand i en känsla av samförstånd. Mest förvånades jag av att det inte fanns några loppor i pälsen nu när jag hade tillfälle att betrakta honom på nära håll. Däremot framkom med tydlighet det strapatser han varit med om under sina levnadsår. Öronen uppvisade tydliga skador efter vassa tänder som tagit en och annan tugga i dem. Vi satt där i stillhet medan min hand mekaniskt strök honom över hjässa och nacke. Hans ögon slöts efter ett tag. Säker av tillfredställelse och med en trygghetskänsla att handen som strök honom över huvudet inte skulle göra honom något ont.
Från den dagen var vi ett par. Sällan lämnade han min sida någon längre stund. Var i närheten för att få en klapp eller ett vänligt ord. De tog dock ytterligare nästan hela sommaren innan han vågade sig innanför dörren i stugan. Trots att det luktade gott av mat och mig där inifrån. Men väl framme på höstkanten året efter han kom till oss klev han över tröskeln till stugan. Fann sig ganska omgående tillrätta. Hittade sin plats i närheten av den ständigt något varma spisen. Det var nu dags för nästa stora utmaning att få honom något så när ren. Han luktade inte speciellt gott. Vilket i det öppna inte hade märkts så mycket. Men nu i stugan var det uppenbart vem av oss som stank mest och inte var det jag. Utrustade med tålamod och diverse tvätt attiraljer tog vi en kvällspromenad ner till tjärnen. Kavlade upp mina byxor sprakade av mig tofflorna och gick ut en bit i vattnet. Förvånades över att det fortfarande var ganska varmt. Grå stod på stranden oh betraktade mina förehavande med en misstänksam blick.
Säkert undrande över vad som komma skall. Jag kallade på honom. Lydde och litade på mig gjorde han i alla fall. Så med försiktiga steg liksom trevandes stack han tas efter tas ned i vattnet för att slutligen nå fram till mig. Klappade och berömde honom när han nådde fram till mig. Hade alltid en liten godbit i fickan till honom när han gjorde det som jag bad honom om. Fyllde kannan som jag hade haft med mig med vatten, visade honom den fortfarande lugn hällde jag försiktigt vatten över hans kropp. Naturligtvis fick jag det över mig med detsamma när han i ett försökt att rista det av sig sändes en sky av vatten i luften. Men han stod kvar. Lät resten av kanna tömma sitt innehåll över honom. Tog fram en tvål och tvålade in honom så att han ganska snart var vit i stället för grå. Det såg faktiskt ut som om han njöt under min behandling. Hur bli av med tvålen då det med kannans hjälp skulle det ta avsevärd tid och vi skulle båda bli blöta. Lika bra att bli riktigt blöta tänkte ja och tog av mig mina kläder in på bara mässingen. Tvålade in mig själv från topp till tå. Så stod vi där i strandkanten vita av tvål utlämnade till allas beskådande en skata skrattade till. Nu skulle prövningen komma. Med några godbitar i handen gick jag längre ut i tjärnen för att till slut förlora fotfästet. Väl där kallade jag på honom. Tvekande tog han ytterligare några steg mot mig för att sedan litande på mig och sin förmåga komma simmande emot mig. Han fick sin belöning och liksom i förbifarten tog han en vid sväng runt mig innan han återvände till stranden och dess fasta mark. Han hade rist av sig det mesta vattnet när jag nådde in till honom. Själv torkade jag mig först på den medhavda handduken innan jag lät han få känna på den. Inte så populärt att få något över sig. Han frustade och försökte alla knep han kunde för att bli av med överrocken. Men jag vann. Till slut var han tillräckligt torr för få komman in i stugan.
Väl inne i stugan igen kröp han in till spisen och dess värme. Snart luktade det våt hund i hela stugan. Vars doft snart avlöstes av kvällsmatens kryddor och örter? Ben med numera väl tilltagna köttrester försvann till Grå: s matskål och sedermera ner i hans mage.
Han följde nu med ut på alla våra turer till förråd när så behövdes. Till och med fåren hade bestämt sig för att han numera inte utgjorde någon större fara när jag förflyttade dem mellan de olika betena. Detta trots att han numera rörde sig i allas vår närhet. Låg vid min sida när vi rastade, betraktande han får flocken som vilken vallhund som helst. Samlade dem alltid i flocken. Men låg för det mesta på behörigt avstånd vakande över omgivningen. Vid minsta störning reste han sig uppgav till ett litet morrande så fåren blev uppmärksamma att något var på gång så även jag.
Olle hade nu väckt nyfikenheten hos Johan. Spännande karl var han verkligen tänkte Johan.
Tystnade lägrade sig över Olle och Johan tillfälliga parkeringsplats mitt ute i skogen
Morgondagen skulle innebära med arbete och sedermera läsning av dagböckerna eller rättare sagt anteckningsböckerna. För inget var daterat. Mer än möjligen början på detta äventyr eller försök. Morgonen grydde, Lägret bröts under tystnad. Modulerna kopplades samman för transport. I arbetsmodulens inre planerade dagens arbete och förflyttning. Så bar det iväg. Nästa kommande natts lägerplats var utsedd. Det var Johans tur att sköta utejobbet under förmiddagspasset. Johan for iväg på sin fyrhjuling, Olle försökte hänga med så gott han kunde med hela det stora ekipaget. Ibland fick han ta hjälp av det som en gång varit en skogsväg. Hela tiden hörde han att datorerna tog emot Johans värden och bearbetade dem. Tiden gick förvånandes fort dags för lunch. Olle fick igång radion.
Och innan Olle hann blinka så kom han in genom dörren. Olle hade precis fixat fram lunchen inte helt varför Johan återigen gav honom en pik om att sitta sova bakom ratten. Eftermiddagen innebar skiftning av arbetsuppgifterna.
Så for de inte åt var sitt håll utan på parallella kurser den ena på väg den andra i terräng mot nattlägret. Väl framme förberedde Johan kvällmaten. Olle var på plats inom några minuter.