Vi är på väg upp till skogen. Vår skog som det blivit under de åren vi känt varandra. Vi har varit där många gånger under åren. Han kör, jag bara slappar som vanligt. Det pirar lite i magen av spänning. Det känns lite speciellt idag. För jag tyckte att Han verkade var lite nervös under morgonpromenaden. Såg på klockan hela tiden. Och så jag såg vad han packade med i bilen. Den nya läderlinan av rundslaget hjortskin. Doften kändes fortfarande svagt.
Väl uppe i skogen mötte våra kompisar upp. Vi var tidigt ute för att undvika den värsta sommarvärmen. Bilen parkerades in i en skogsglänta. Föresten samma glänta vi varit så många gånger förr. Dofter låg kvar. Men idag var det lite annorlunda. Idag fick jag stanna kvar i bilen. Inte hoppa ut och träffa mina kompisar som brukligt var. Hörde hur han pratade med någon. Rösten var främmande. Myndig, pratade länge, om vad, förstod jag inte. Så blev tyst. Han återkom till mig. Gav mig vatten. Själv drack Han ur den där ståltuben. Fortfarande skulle jag sitta kvar i bilen. Mina kompisar också. Utom en som jag såg försvinna upp längs skogsvägen tillsammans med sin Han och den nya Rösten.
Det tog en halvtimme sedan återvände de. Nu hade kompisen något i munnen. Nu står Han där ute och pratar med de andra kompisarna. Rösten sa något. Min Han vänder sig om och kommer till bilen. Pysslar om mig. Ger mig vatten att dricka. Släpper ut mig ur bilen. Skönt att komma ur bilen.
Gud vad det doftar av sommar känner jag när jag drar in luft i lungorna. Han tar fram mitt arbetsredskap. Hjälper mig att komma i det. Nu börjar det tänkte jag. Kopplades kort. Han med rösten pratar hela tiden när vi vandrade uppför skogstigen åt andra hållet än vad jag sett de andra gå. Gud vilka dofter av sommarvarmt gräs av olika sorter. Lingonrisets söta dofter blandades med blåbärsrisets karga doft.
En ängs ört täppte nästan igen min näsa. Doften exploderade i min hjärna. Fördunklade nästa alla andra dofter. Fick fnysa lite för att få ur den ur andningsorganen. Lukten på en gammal stubbe kändes bekant. Fick bättras på. Fick lite vatten att dricka. Jag såg den nog, där den hängde i trädet vid sidan om vägen. Jag vet att det inte ska vara meningen. Men ibland kan man vara hjälpt av den. Den där orange vimpeln.
Han tog av mig kopplet och kopplade på den långa läderlinan. Han bad mig stanna kvar på vägen. Själv vek Han av in i det höga gräset tillsammans med Rösten. En doft till tänkte jag när det kom en vindil från deras håll. Så kallade han på mig. Han stod och väntade en bit in från vägen. Rösten stod en bit bort. Han luktade stall föresten. Jag satte mig ned vid Hans sida som han lärt mig att jag skulle göra. Hans hand kändes lite darrig när han strök mig över huvudet. Nervös tänkte jag. Så reste Han sig upp på sina långa ben. Orättvist mot mig som hade det höga gräset framför ögonen och såg inte mycket framför mig. Men jag anade en svag metallisk doft någon stans i närheten. Fick min order. Reste mig upp. Vädrade, sorterade all de dofter som fanns runt oss. Slog en lov åt vänster. Lukten blev svagare. Doften av en flygsvamp störde mig. Vände åter. En vindil förde med sig doften igen. Tog ut riktning. Nu blev den starkare. Men än fäste den inte. Lov till vänster lov till höger. Doften fortfarande rakt fram. Efter någon meter så träffade jag på en rejäl fläck som doftade som det brukar göra när vi är skogen Han och jag. Men varför var Rösten med.
Nu var det bara frågan åt vilket håll nästa märke fanns. Kände hans svaga motstånd i den långa linan. Bekräftande att det var jag som bestämde väg. Han följde snällt efter på behörigt avstånd. Takten ökade. Han hade lite svårt att hänga med. Jag vet att Han brukade luras ibland. Fast jag lurat ut att det var Rösten som gått här förut. Stalldoften avslöjade. Så helt plötsligt hade jag inte doften i näsan längre. Missat en vinkel tänkte jag för mig själv. Gått lite för fort. Stannade upp, vilket Han också gjorde. Backade ett par meter. Hittade den igen. Fick beröm när vi fortsatte åt ett helt annat håll. Varför förstod jag inte? Han viste ju inte vägen idag hade jag räknat ut.
Så helt plötsligt så exploderade det av dofter. Jag stannade upp. Såg på honom. Inte en min. Han stod där bara och tittade på mig. Rösten stod en bit bort. Vek av en meter i sida för att sedan göra samma sak åt andra hållet. Doften var frestande och stark. Men det var inte den doft jag fått order att följa. Men det hade varit intressant att se vad som fanns i dess ända. En stor hjort förmodligen eller flera. Åter till det som vi höll på med. Nästa fläck bekräftade att jag var på rätt väg.
Och så kom det obligatoriska stengärdet. Stengärde är knepigt. Går det över eller följer det den. Höjde huvudet. En fläck på en sten där uppe talade om för mig var det gick över. Kom ut på ängsmark. Skönt att komma ut på lite plan mark med inte så högt gräs.
Nu började det gå fort igen. De fick kämpa därbak för att hänga med. Bara för att göra det lite besvärligare för dem så sick sackade jag mellan de höga furorna. Den långe slingrade sig efter mig. Där Han hoppa omkring för att få tag i den. Rösten stod avaktande en bit bort.
Så var det totalstopp. Vatten. Jag som älskar att bada. Men ett motstånd i den långe talade om för mig vad det var vi höll på med. Det var bara att leta. Åt höger eller vänster. Det blev vänster ett tiotal meter innan övergången kom. Prickade den perfekt. Åter en vänlig uppmaning av honom där bak. Även om han troligen fortfarande inte viste vart vi var på väg.
Så dök jag rakt in i en hög med älgspillning. Nattgammal. Panik. Det luktar bara för starkt. Stannade efter någon meter vände mig om och ställde frågan. Han hade sett. Kom fram till mig med vattenflaskan. Drack några klunkar. Frustade ut vatten genom näsan. Det klarnade lite. Fick lite vatten över huvudet också. Så bad han mig fortsätta.
Missade nästan vinkeln. Men var på spåret igen. Inn i lite tätare skog. Kom ur snåret efter noggrant sökande. Någon hade varit lite lurig därinne. Troligen Rösten där bak, men det gick jag inte på. Plötsligt så upphörde den distinkta doften. Kvar fans något annat. Pälsdoft. Var detta är rätt frågade jag mig. Men eftersom bromsen inte satte in så följde jag doften.
Och tydligen var det rätt väg. Snart återkom den ursprungliga markarade doften. Näsan sorterade undan doften av kantareller som någon säkert inte sett förut. För att sedan fortsätta över ett sprängstensområde. Öppen sten suger till sig doften men pälsdoften blir kvar som tur är. På andra sida kom nästa vinkel. Tog den klockrent. Vilket renderade mig ännu ett berömmande ord.
Nu börja det kännas lite i benen och i huvudet likaså. Han hade märkt det varför vi stannade upp ett tag för vattenintag och en kort paus. Så manade Rösten på oss igen. Åter var vi ute i högt gräs. Oj vad det kan klia i näsan när man söker efter dofter i högt gräs. Vet ni hur många olika gräsorter det finns. Och alla doftar olika. Försökte lyfta på huvudet högt över gräset. Vissa markeringar hade fastnat högt upp på grässtråna så det var lätt att följa. Fuskade lite genom att följa den antydan till stig som trampats upp dagen innan. Tydlig stalldoft. Men så blev jag lurad igen med ett snedsprång. Två meter i sidan.
Det tog en kort stund innan jag kom på det. Ett björnbärsnår hindrade mig vid övergången. Det rev till och jag lämnade något efter mig innan jag kom på spåret igen. Han fick släppa ut hela den långe för att inte släppa mig. Nu började vi oss närmare slutet märkte jag. För markeringarna började komma mer sällan. Det började ta slut i den lilla flaska som det alltid gjorde i slutet på alla spår. För att till sist upphöra. Men då kände jag den välbekanta doften från en gammal sur hjortklöv. Med ett språng var jag framme och tog ett stadig bet över hjortklöven som hängde där på trädet. Han kom fram och berömde mig. Kopplad loss mig från den långe. Vi lekte ett tag med klöven. Rösten kom också fram. Han såg lite myndig ut när han steg fram och klappade om mig.
Med klöven i munnen tågade jag stolt ned till gläntan i skogen. Som om jag vunnit en OS medalj. Beröm fick jag av Hans kompisar. Lystna blickar från mina fyrbenta vänner. Men klöven skulle till bilen. Där vattenskålen väntade tillsammans med en skål av mitt bästa hundgodis. Några tuggpinnar fanns också med i den. Själv kände jag mig stolt över vad jag uträttat. Några av mina kompisar hade sitt arbete kvar. Själv pustade jag ut i skuggan av bilen.
Det tog inte lång stund innan de kom tillbaka en efter en. Stolar plockades det fram. Ur ryggsäckarna trollades det fram smörgåsar. Kaffetermosen med. Så började han med Rösten att pratet om hur vi skött oss idag. Alla fick vi godkänt. Det hördes på rösterna. Jag kröp lite närmre så att jag kunde tigga till mig en halv macka av min Han innan jag återvände till skuggan under bilen. Av Rösten fick Han ett stort papper i sin hand. Undrar vad som stod i det.
Uppbrott. Stolar samlades ihop och packades in i bilarna. Han kom bort till mig. Jag reste mig upp för den obligatoriska fästinginspektionen. Han hitta några stycken små monster som han pressade sönder mellan tumnaglarna. Han hitta inte alla. Kände någon som bet sig fast i ljumsken. Någon bakom örat. Det blev till att gå igenom pälsen igen när vi kom hem. Några kommer säkert att få tas bort med lasson ett formidabelt verktyg för att avlägsna dessa blodsugare. Så öppnade han dörren till buren därbak. Med ett elegant hopp landade jag på min sköna bädd. Rullade ihop mig och somnade nästan med detsamma. Det blev ett stopp på vägen hem för att uträtta våra behov med att tömma våra blåsor. Så var vi hemma igen Jag och husse efter ett väl genomfört spårprov i skogen. Efter den genomförda fästinginspektionen nummer två. Tur att jag har ljus päls. Det är lätt för husse att hitta dem. Så tilläts vi att komma in i huset av matte, som väntade med lunch till husse. Av matte fick jag beröm och ett tugg ben när hon läst protokollet. Jag försvann rakt genom huset ut till skuggan under hortensian i trädgården. Nu fick det vara nog för idag.
