Ett litet minne i juletid.
Vi bodde i näst sista huset nere på Backvägen i Rödeby, på höger sida när man hade näsan ned för backen, innan man kom till bäcken. Det var julafton och det snöade ymnigt. Snön täckte marken upp mot bergknallen i gränsen mot ängen. Ingen hade varit ute på baksidan av huset sedan snön börjat falla. I huset fanns Farmor och Farfar, Mormor och Morfar. Farbröder och Morbröder. Mostrar och Fastrar. Kusiner och naturligtvis vi själva alla fem. Mor och Far och tre bröder. Året kan ha varit 1952. Jag hade gått första terminen i skolan. Förväntan på julen var stor. Den ny huggna granen stod vid sidan om den öppna spisen i vardagsrummet. Julgranskulorna glänste i skenet från stearinljusen på dess grenar. I spisen brann en brasa. Runt den satt vi i soffor och fåtöljer. Några på stolar som tagits ut från matsalen. En del av oss låg på golvet ivrigt väntande på tomten och tomtegröten när Mor förkunnade att hon tyvärr glömt att köpa grädde till risallamalta. Så därför skulle hon bara springa upp för backen till Stiver:s affär(osäker på namnet) för att hämta den glömda grädden. Farfar protesterade. Inte skulle Mor ge sig ut i snövädret bara för att hämta grädde, den kunde vi undvara. Vilket flera av deltagarna också tyckte. Men Mor så envis hon var så gav hon sig ut i vädret. Bara några minuter efter det att mor gett sig iväg utropade någon.
Varvid alla rusade till fönstret för att se. Där i mörkret syntes en ensam lyckta röra sig. När den kom närmre såg vi en liten gubbe i röd luva. Röd tjock tröja med gråa byxor, pulsande i snön som saknade andra spår. Skägget var långt, och i det hängde istappar. Efter sig, drog han en kälke med en säck. Han gjorde en lov kring bautastenen innan han med säcken på ryggen tog sig upp för trappen till altanen. Han bjöds in i stugans värme. Till alla barns förtjusning och tindrande ögon. Tomte var trött, efter så många besök. Så att han fick en stol att sitta på. Ur säcken kom än den ena och en den andra klappen. Julklapps utdelning flöt på men snart dök ett problem upp. Julklappen till Mor vem skulle han ge den till. Far lovade att ta hand om den tills Mor kom tillbaka från affären. Så var säcken tom och Tomten återvände samma väg som han kom ifrån. Vi var många som tryckte näsan mot fönstret. För att se honom och lyktan försvinna bakom berget. Så var lyktan och Tomten borta. Nu var alla upptagna av att öppna sina klappar så ingen märkte knappt att Mor hade återvänt till huset. Så när Mor kom in i vardagsrummet med ris alamalltan i sina händer utbrast en Moster, kommer inte ihåg vem.
Den julen trodde alla såväl gamla som unga på Tomten. Alla utom Mor, för det var ju hon som var Tomten.
Håkan Håkansvik